Stäng

Klinikveterinär Skrubbs Travbana 1996

Det var när jag satt där, i aulan, som insikten slog mig med full kraft. Det skulle aldrig gå.

Hösten 1980 hade Vasaskolan i Gävle ordnat en bussresa till Uppsala och Stockholm för att vi treor på gymnasiet skulle kunna besöka de universitet vi ville söka till. Jag, som hade velat bli veterinär sedan 8-års åldern, skulle självklart till Ultuna och veterinärutbildningen. Väl i aulan informerade rektor och lärare om utbildningen och det vi alla visste, men som jag på något sätt hade lyckats förtränga, alltså hur svårt det faktiskt var att komma in. Det krävdes 5,0 i slutbetyg, varken mer eller mindre.
Insikten var total, mina drygt 4 komma-någonting-för-litet, skulle i vart fall inte ta mig till veterinärutbildningen. Här gick det inte att vila på hanen, jag var tvungen att sluta gymnasiet innan jag hade dragit på mig ett värdelöst slutbetyg. 

Någon dag senare, med mina föräldrars godkännande, gick jag till syokonsulenten på kommunala vuxenskolan i Gävle och berättade att jag behövde börja hos dem direkt efter jul. Det gick inte alls, för några "taktiska betygsavhopp" godkändes inte. Efter en massiv övertalningskampanj, så godkändes ändå bytet, eftersom jag faktiskt bytte till en "svårare" utbildning. Sagt och gjort, jag började på naturvetenskaplig linje på komvux i januari 1981.

Under åren 1981-1985 gick jag på komvux, tog körkort, jobbade som yrkeschaufför och åkte med distriktsveterinären Torkel Östman i Smedjebacken för att få erfarenheter för mitt blivande yrke. Jobbet som yrkeschaufför gick bra att kombinera med studier, eftersom jag jobbade natt. Jag körde il- och expressgods, en erfarenhet som är bra för en ambulerande veterinär att ha, mellan Borlänge och Arlanda fem nätter i veckan.

Intresset för veterinärmedicin hade fötts i stallet i Svärdsjö, där vi hade haft flera kvarkautbrott, konstiga utslag i öronen på hästarna, Billy Boy som dog i trolig hjärtsvikt under sin ryttare och inte minst gamle Ben Hur, vars ständigt återkommande lymfangiter förvånansvärt framgångsrikt behandlades med kamomillteomslag av ägaren Johan Torstensson.
Ridning hade jag hållit på med sedan början av 70-talet då min, enligt uppgift lovande, utförsåkningskarriär avslutades på grund av att hästintresset tog över.

På sommaren 1985 kom det röda kuvertet från Universitets- och Högskoleämbetet, jag hade kommit in på veterinärhögskolan.
Samma höst gick flyttlasset till Uppsala med två hästar och stora förväntningar i bagaget. De fem och halvt åren i Uppsala gick fort. Flera somrar under studietiden jobbade jag som djursjukvårdare på Regiondjursjukhuset i Helsingborg. På hösten 1990 hade jag insett att jag inte hade rätt "kontakter" för att komma in på ATGs hästveterinärutbildning och jag var rätt så desillusionerad, när Harry Pettersson ringde och lite löst erbjöd mig vikariat som veterinär i Helsingborg efter examen. Först skulle jag jobba som distriktsveterinär i Smedjebacken över jul och nyår och en bit in i januari 1991. Och så en dag, när jag ringde Bernt Green på djursjukhuset i Helsingborg för att få hjälp med ett fall sa han: "Kommer du ner snart?" 

På den vägen är det. Fantastiskt lärorika år som ständig vikarie och ansvarig för fölavdelningen i Helsingborg, blandat med vikariat som distriktsveterinär i Skåne, Halland och Småland, sådde så småningom ett litet frö. Kombinationen av kvalificerad hästsjukvård och friheten med att vara ambulerande. Hade inte det varit roligt att blanda de båda världarna?

På den stora hästveterinärkongressen i december 1995 i Lexington, fanns jättestora veterinärbilar, fyllda med all tänkbar klinikutrustning, till och med rinnande vatten. Jag funderade - "Det där borde funka i hästtäta Skåne också".
Väl hemma började jag så sakteliga köpa på mig utrustning. Ultraljudsapparaten för 70 000:- höll mig sömnlös till en början, men lönen från slakterijobbet och de gynnsamma arbetstiderna gjorde det möjligt att bygga upp verksamheten.
I oktober 1998 hade jag så mycket att göra i min egen praktik, att jag kunde sluta på slakteriet. Det var så stort och spännade att jag till och med glömde min mammas födelsedag.

Sedan dess har företaget utvecklats och utökats med mer utrustning, administrativ personal och fler veterinärer. Allt möjliggjort för att kunderna stadigt ökar i antal.

När vi behövde anställa fler veterinärer gick det inte längre att bara kalla företaget för "veterinär Ursula Palm". Då skapade min man Håkan, namnet Equimed (equi- är latin för häst och -med är förkortning av medicin) och på senare år har vi lagt till ett förtydligande: Hästveterinärerna.

Efter några år med mycket personal och stor administration har vi "downsizat" till en mer digitaliserad, mindre och kvickare organisation. Håkan, som också är veterinär, jobbar nu i företaget med främst administration och stödfunktioner för mig som är "on the road".

Mitt koncept med ambulerande hästpraktik, som till en början ifrågasattes starkt av en del andra kollegor, har nu i mångt och mycket blivit "role model" för hur andra bygger upp liknande verksamheter.

Kågeröd i December 2016

Ursula Palm